UPPDATERING: Jag var alldeles för trött och hade alldeles för bråttom i morse när jag skrev nedanstående text. Så nu har jag korrat och fixat och fyllt på:
Jag läser Ellen Albertsdóttirs krönika i Sydsvenskan om den nya tidningen Nära barn (som jag skrev om här) och om det som kallas nära föräldraskap.
Jag är feminist och förespråkar jämlikhet. Samtidigt har jag också läst in mig lite grann på barns tidiga utveckling. Utöver detta har jag förmånen att ha blivit förälder två gånger, i två olika skeenden i livet. Jag älskar mina barn och har velat och vill vara med dem mycket. Eftersom jag har lång erfarenhet av att vara ensamstående förälder är föräldraskapet något jag organiserar på mitt sätt, utan att förhandla med någon annan. Med mina egna värderingar, kunskaper och erfarenheter som utgångspunkt, landar jag i följande reflektioner efter att ha läst krönikan:
- Det nära föräldraskapet definieras i krönikan som något som handlar om att vara mycket med sina barn, vara hemma länge med dem, amma länge och ha tygblöjor. Fokus i krönikan ligger på tidsaspekten – att vara mycket med sina barn, och att stanna hemma länge med dem. Det finns andra sätt att definiera ett nära föräldraskap. Många menar att det handlar om ett lyhört och respektfullt föräldraskap, där man lyssnar in barnens behov och bemöter dem med respekt. I exempelvis en fb-grupp om nära föräldraskap återkommer man ofta till vad som egentligen menas med begreppet, och många vars barn börjat relativt tidigt på förskolan, betonar att de ändå ser sig som nära föräldrar och att det inte är åldern då ett barn börjat förskolan som avgör om man har ett nära föräldraskap.
- Texten utgår helt från kärnfamiljsnormen och hur det som i krönikan kallas ett nära föräldraskap kan hanteras i en sån föräldra- och familjekonstellation. I dagens Sverige är det många som inte lever i kärnfamiljer. En del av dem utövar ett nära föräldraskap, och en del av dem i den mening Albertsdóttir lägger i begreppet. Slutsatserna i krönikan stämmer inte på deras verklighet. Som vanligt synliggörs alltså gruppen ensamstående föräldrar.
- Det finns flera olika, parallellt existerande föräldraideal i Sverige, och så har det funnits åtminstone sen början av 90-talet när jag blev förälder första gången. Det är teoretiskt möjligt, men inte troligt, att alla mammor känner att de måste förhålla sig till Ellen Albertsdóttirs definition av det nära föräldraskapet. Andra ideal, som pratar om självförverkligande, till exempel, eller att fortsätta sitt liv mer eller mindre precis som vanligt, finns också. Jag har pratat med erfarna förskolelärare som vittnar om en tendens med höginkomsttagarföräldrar som inte vill vänta en dag efter det att barnen fyllt ett år med att sätta dem i förskola. Dessa verkar näppeligen särskilt påverkade av ett ideal att tillbringa mycket tid tillsammans med små barn. Det finns andra föräldrar som upplever /menar att det är lättare att skola in barn ju yngre de är och som därför väljer tidig förskolestart. När jag ser tillbaka på de två perioder när jag varit föräldraledig – så tycker jag det verkar som att det var många fler tvååringar som var hemma med sina föräldrar i början på 90-talet jämfört med nu. Tygblöjor var för den delen också populärt på 90-talet, dvs vi snackar inte att det kommit med något som är dagens ideal. Amning verkar inte heller vara ett allomfattande ideal i dagens samhälle, om man tittar på statistiken.
- I Carin Holmbergs klassiker ”Det kallas kärlek” beskrivs hur ett antal par, som tycker och tror att de lever jämställt, ändå enligt bokens analys inte gör det. Boken beskriver hur idealet om jämställdhet krockar med det som var och en uppfattar som individuella val , och hur de individuella valen, om man ser på dem alla tillsammans, landar in i traditionella könsmönster. Så långt kan man jämföra den analys Ellen Albertsdóttir gör med Carin Holmbergs. Men det intressanta är de olika slutsatserna. Vad jag minns kom i alla fall inte Carin Holmberg fram till att man skulle sluta städa eller sluta laga mat och bli en kund av hushållsnära tjänster bara för att det ofta var kvinnan som utförde merparten av hushållsarbetet. I Albertsdóttirs värld blir däremot den enda lösningen att förkasta det nära föräldraskapet, så som hon väljer att tolka det.
- Jag önskar att man skulle kunna se att detta att tillbringa mycket tid med små barn är någonting som vissa kan uppfatta som så viktigt och som en så stor kvalitet i livet att man vill göra det, att man inte vill överlåta det till andra om man själv på något sätt kan skapa sig tiden och ekonomin till att göra det.
- I dagens samhälle, där det finns förskolekriser i många kommuner, där barngrupperna är stora och där det inte finns tid för omsorg om små barn är inte förskola samma positiva möjlighet som det hade varit om förskoleverksamheten hade haft en jämn hög kvalitet och varit utformade efter små barns behov, förutsättningar och möjligheter att utvecklas. Att vilja vara hemma länge med sitt barn kan vara ett sätt att skydda barnen från en verksamhet som man bedömer inte tar hänsyn till de små barnens behov av omsorg. Det finns ledande barnpsykologer som är mycket kritiska till hur förskoleverksamhet praktiseras idag. Om det kan man bland annat läsa i boken Anknytning i förskolan (som jag snart kommer att skriva mera om). Och det finns forskning som visar på hur förskoleverksamhet borde vara utformad när det gäller personaltäthet och barngruppers storlek för att passa för små barn. Så är den inte utformad idag. Så, nej, det handlar inte bara om känslor. Det handlar om studier också. Om Sverige och Sveriges alla kommuner prioriterade förskoleverksamhet och prioriterade små barns rätt till sina behov, skulle kanske förskoleverksamhet vara ett mer attraktivt val att göra för fler familjer tidigare. Många barnpsykologers aktiva val att undvika förskola för sina egna små barn vittnar också om att psykologisk kunskap om små barns behov och utveckling medför andra krav än de som många av dagens förskolor kan uppfylla.
- Den som vill tillbringa mycket och lång tid med sina barn är inte nödvändigtvis den som samsover och ammar länge. I mitt första föräldraskap samsov jag inte och slutade amma när min dotter var ca 8 månader. För mig var det inte ett paket.
- Många föräldrar skaffar barn därför att de längtar efter barn och många föräldrar älskar sina barn högt och djupt. Det är inte särskilt konstigt att man då anstränger sig allt man kan för att kunna tillbringa mycket tid med sina barn. Man brukar anstränga sig att tillbringa mycket tid med andra man älskar och tycker om. Det är, skulle jag vilja säga, en rätt så normal drift.
- Jag önskar att det skulle vara ekonomiskt möjligt för fler ensamstående att vara hemma längre om de vill. Samhället gynnar kärnfamiljerna å det grövsta här. Det leder till en extrem orättvisa när nu förskolesituationen ser ut som den gör. Det är mycket lättare för kärnfamiljer än för ensamstående att skjuta upp förskolestarten. Det är ensamståendes och låginkomsttagares barn som riskerar att hamna tidigast på förskolan och därmed i en verksamhet som inte alltid resursmässigt är anpassad efter mycket små barns behov. Det nära föräldraskapet är alltså rent teoretiskt lättare att utöva ju mer pengar man har i plånboken. Det här perspektivet ska vi inte glömma.
- Det vore välgörande om debattartiklar som ovannämnda krönika någon gång till någon del även inrymde ett barnperspektiv och resonemang kring vad olika lösningar innebär för barnens del. Barn är trots allt också människor vars rättigheter vi bör stå upp för. Jag har väldigt svårt att acceptera feministiska tolkningar där idéer om vad som är bäst för kvinnor inte samtidigt kan följas av resonemang om vad som är bra för barn och vad barn har rätt till. De är visserligen omyndiga och har ingen rösträtt men det vore fint om det fanns reflektioner även kring deras behov. Sen är det helt okej med mig att alla kommer att tycka olika om vad som är barnens bästa, där rör vi oss bland subjektiva svar.
